Modernistisk konst - Så förstår du den och dess betydelse

Vad modernismen i konsten egentligen gör upp med

Modernismen i konsten är framför allt en reaktion mot idén att konst alltid ska efterlikna verkligheten så troget som möjligt. I stället för att fråga hur något ser ut frågar konstnären ofta vad som händer om motivet visas på ett nytt sätt. Det är därför modernismen rymmer så olika uttryck som kubism, expressionism, abstraktion och tidig surrealism.

Det viktiga är inte att alla verk ser likadana ut. Det gemensamma är viljan att pröva formens gränser och att låta den subjektiva upplevelsen väga tyngre än akademiska regler. Jag brukar därför se modernismen som ett förhållningssätt, snarare än en färdig stilmanual.

Bakgrunden är också social. Industrialisering, urbanisering, nya medier och ett Europa i förändring gav konstnärer nya motiv och nya sätt att se på världen. Det som tidigare hade varit norm började kännas otillräckligt, och därifrån blir nästa fråga naturlig: hur ser man faktiskt att ett verk är modernistiskt?

Så känner du igen modernistiska drag i ett verk

Det går sällan att peka på en enda detalj och säga att nu är det modernism. Jag tittar i stället på hur verket behandlar motiv, perspektiv, färg och rytm. Den skillnaden syns tydligt när man jämför äldre föreställande konst med modernistiska verk.

Om ett verk känns nästan grafiskt, uppbrutet eller ovanligt starkt i sina färgval betyder det inte att konstnären saknade teknik. Ofta är det tvärtom ett medvetet val där formen får styra upplevelsen. När man väl ser det här blir det också lättare att förstå varför rörelsen fick olika uttryck i olika länder.

En annan enkel tumregel är att modernistisk konst inte alltid är helt abstrakt. Många verk visar fortfarande människor, landskap eller vardagsscener, men de gör det med förenklade former, skarpa färgkontraster eller en förskjuten verklighetskänsla. Det är just den blandningen som gör rörelsen så intressant i praktiken.

Den svenska modernismen fick en egen ton

I Sverige blev modernismen aldrig en ren kopia av Paris eller Berlin. Den kom hit genom resor, studier och utställningar, men fick snabbt en lokal prägel där färg, figur och vardagsnära motiv ofta fick större plats än i de mest radikala internationella riktningarna.

Hos Hilma af Klint ser jag en tidig väg mot det abstrakta bildspråket, medan Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén visar hur färg och komposition kunde bli lika viktiga som motivet självt. Gösta Adrian-Nilsson, GAN, visar en annan sida av samma rörelse: en modernism som också flörtar med stadsrörelse, rytm och samtidens maskinkänsla. Det som förenar dem är inte ett gemensamt utseende, utan en gemensam vilja att lämna det bekvämt invanda.

Nationalmuseum beskriver hur 1920-talets Sverige präglades av mötet mellan tradition, internationell modernism och nya uttryck inom konst, design, film och mode. Det är en bra påminnelse om att modernismen inte bara var en ateljéfråga. Den var en kulturfråga, och i Sverige märks det särskilt tydligt i hur konstnärerna började agera som offentliga personligheter, inte bara som bildskapare.

Min egen läsning är att den svenska varianten ofta är mer förankrad i motivet än den mest extrema europeiska abstraktionen. Det gör den lättare att närma sig för nya betraktare, men också mer komplex än den först verkar. Därifrån är steget kort till frågan om hur modernismen faktiskt spred sig genom hela bildkulturen.

Så förändrade modernismen också media, design och vardagsbilder

Om man vill förstå varför modernismen fortfarande känns aktuell behöver man titta utanför målarduken. Rörelsen påverkade affischer, bokomslag, fotografi, scenografi, mode och inredning. Den tydligare geometrin, den renare typografin och den mer direkta bildkompositionen passade ett samhälle där trycksaker, reklam och masskommunikation blev allt viktigare.

Här märks en nära släktskap med funktionalismen, särskilt i Sverige. Skillnaden är att modernismen i konsten främst handlar om det konstnärliga uttrycket, medan funktionalismen oftare utgår från användbarhet och formens praktiska uppgift. De överlappar, men de är inte samma sak. Det är en nyans många missar när de försöker läsa 1900-talets bildkultur.

Man ser det också i hur konstnärer började arbeta mer med helheter: bild, text, scenrum och objekt skulle hänga ihop. Moderna Museet lyfter i sina presentationer av Hilma af Klint hur hennes bildvärld bröt mot den synliga verkligheten och öppnade för en annan sorts seende. Det är samma logik som senare dyker upp i allt från magasinlayout till reklamaffischer: bilden ska inte bara visa något, den ska styra uppmärksamheten.

Det här är viktigt eftersom många tror att modernismen enbart hör hemma i konsthistorien. I praktiken formade den också hur vi lärt oss att läsa bilder i stort. Och just där blir den fortfarande relevant i dag.

Vanliga missförstånd som gör modernismen svårare än den är

Det finns några återkommande fel som jag tycker förvanskar hela rörelsen. Det första är att tro att modernism automatiskt betyder abstrakt konst. Det stämmer inte. Många modernistiska verk är fortfarande föreställande, men de bryter med äldre sätt att ordna motivet.

Det andra är att leta efter en tydlig berättelse i varje verk. Modernismen arbetar ofta med stämning, rytm, formkonflikt eller idé, inte med en enkel handling. När man släpper kravet på att allt måste förklaras direkt blir bilderna ofta mer läsbara.

Det tredje är att blanda ihop kvalitet med svårighet. Ett verk är inte bättre för att det är mer gåtfullt, och det är inte sämre för att det ser enkelt ut. Jag skulle snarare säga att modernistisk konst ofta är som mest intressant när den balanserar disciplin och frihet: tillräckligt ordnad för att hålla ihop, tillräckligt fri för att överraska.

• Förväxla inte modernism med all konst från 1900-talet.
• Förväxla inte abstraktion med formell kyla.
• Förväxla inte svårt med djupt.
• Förväxla inte konstnärens avsikt med betraktarens första intryck.

När de här missförstånden väl faller bort blir det lättare att se varför rörelsen fortfarande engagerar, och det leder rakt in i vad man faktiskt vinner på att lära sig läsa den bättre.

Det jag själv tittar efter när jag vill förstå ett modernt verk snabbare

Om jag står framför ett verk och vill komma under ytan utan att övertänka det brukar jag börja med tre saker: vad har konstnären valt bort, vad har förstärkts och vad händer mellan formerna snarare än i själva motivet. Den sortens frågor ger ofta mer än att bara jaga symboler.

• Se om färgen bär känslan, eller om den mest beskriver motivet.
• Notera om perspektivet är stabilt eller medvetet rubbat.
• Titta på om ytan känns sluten och harmonisk, eller öppen och spänningsfylld.
• Jämför ett modernistiskt verk med ett realistiskt från samma period för att se brottet tydligare.
• Fråga dig om bilden vill skildra världen, eller om den vill skapa en egen visuell verklighet.

Det är där modernismen blir som tydligast för mig: inte som ett museumspråk för experter, utan som ett sätt att tänka bild. När man väl ser den logiken blir många verk både enklare och rikare på samma gång.