Britta Marakatt-Labba - Därför är hennes konst så viktig

Britta Marakatt-Labba hör till de konstnärer som gör att textil inte känns som ett sidospår i konsten, utan som ett eget och mycket starkt språk. Hennes broderier, grafik och installationer väver ihop samisk vardag, myt, politisk erfarenhet och klimatfrågor i bilder som stannar kvar länge. Här får du en koncentrerad men djup genomgång av vem hon är, vad som präglar hennes uttryck och varför hennes konst fortfarande är så relevant i svensk kultur.

Vem hon är och varför bakgrunden spelar roll

Marakatt-Labba är född 1951 i Idivuoma i Karesuando och växte upp i en renskötarfamilj. Hon bor och arbetar i dag i Övre Soppero, alltså mitt i det område där Sápmi möter det svenska kulturlandskapet på ett mycket konkret sätt. Den bakgrunden är inte en biografisk parentes; den förklarar varför hennes bilder sällan känns avskilda från livet omkring dem.

Hon har studerat vid Sunderbyns folkhögskola, HDK i Göteborg och Sámi University of Applied Sciences i Kautokeino. Det ger en ovanligt tydlig kombination av formell konstutbildning och förankring i samiskt hantverk. För mig är det också därför hennes konst aldrig blir renodlat akademisk: den bär spår av plats, språk, arbete och levd erfarenhet. Och just där blir materialet avgörande.

För att förstå henne fullt ut behöver man därför se både den personliga och den kulturella ramen. Det är först då man ser varför broderi blev mer än teknik och blev ett sätt att tala. Därifrån är steget kort till själva arbetssättet.

Varför broderiet blev hennes starkaste språk

I Marakatt-Labbas konst är broderiet inte dekorativt, utan berättande. Hon utgår från duodji, den samiska slöjd- och hantverkstraditionen, där material, funktion och kultur hänger ihop. Ett praktiskt skäl är också tydligt: textil är lätt att bära, lagra och arbeta med i ett liv präglat av rörelse, årstider och förflyttning.

Hon arbetar dessutom ofta med färgning av eget tyg och garn, vilket gör processen ännu mer personlig. I senare verk blandar hon gärna broderi, grafik och applikation i samma bild. Applikation betyder att tygbitar läggs ovanpå en botten och sys fast i lager; hos henne används den tekniken för att skapa snö, is, sprickor och topografiska ytor som känns nästan taktila.

• Broderiet låter henne bygga upp berättelser långsamt, stygn för stygn.
• Små detaljer kan bära stora frågor om makt, minne och rättigheter.
• Textilen gör att kropp, landskap och historia får samma visuella tyngd.

Det långsamma arbetssättet är en stor del av styrkan. Bilderna hinner andas, men de hinner också skava. När man förstår det blir det lättare att se varför hennes mest kända verk fick sådan genomslagskraft.

Historjá och andra verk som satte henne på kartan

Om man vill förstå hennes ställning räcker det nästan alltid att börja med tre verk. Tillsammans visar de hur hon rör sig mellan protest, myt och klimat utan att tappa den poetiska precisionen.

Det är också talande att Nationalmuseum köpte in Máilmmi liegganeapmi (Global Warming II). När en sådan institution väljer att ta in ett verk säger det något om hur konstnärskapet har förflyttats från marginal till centrum. Hennes bilder är inte bara vackra eller tekniskt skickliga; de är också historiska dokument i en konstnärlig form.

Om man vill läsa henne rätt ska man alltså inte fastna vid motivet ensam. Man behöver också se hur motiven återkommer, skiftar och bygger större berättelser över tid. Det leder direkt in i de teman som ständigt återkommer i hennes arbete.

Teman som återkommer i bilderna

Hennes konst rör sig visserligen genom olika motiv, men den bygger hela tiden på några tydliga kärnor. Det är just den återkommande strukturen som gör att verken känns sammanhängande även när de är skapade under olika perioder.

• Mark och rättigheter - renskötsel, skogsbruk, jakt och fri rörlighet blir inte bakgrund, utan själva konfliktlinjen i bilden.
• Klimat och sårbarhet - is som spricker, permafrost som bryts upp och gruvdrift som förändrar landskapet är återkommande tecken på en framtid under press.
• Myt och vardag - jordmödrar, gudinnor, renar, kåtor och samiska dräkter möts i samma bildrum.
• Tid som cirkel - berättelserna rör sig ofta utan tydlig början eller slut, ungefär som i jojken, den samiska sångformen där berättelsen bärs fram i återkomst snarare än i linjär utveckling.

Det jag uppskattar mest är att hon aldrig låter temat bli plakat. Bilderna är stilla, men de är inte passiva. De rymmer konflikt utan att bli högljudda, och de rymmer ömhet utan att bli sentimentala. Det är en svår balans, och hon håller den ovanligt väl.

När man ser vilka ämnen hon återkommer till blir det också tydligare varför hon betyder så mycket för svensk kultur i stort, inte bara för samtidskonsten i snäv mening.

Varför hon betyder så mycket för svensk kultur

Jag ser hennes betydelse i att hon vidgar själva ramen för vad svensk konsthistoria brukar räkna som centrum. Hon arbetar från ett samiskt perspektiv, men det hon tar upp är samtidigt frågor som angår hela Sverige: markanvändning, klimat, minoritetsrättigheter och hur historia skrivs in i bilder. Där blir hon inte bara en textilkonstnär, utan en kulturhistorisk röst.

Hon har också fått den typ av erkännanden som visar att hennes arbete läses brett och långsiktigt. Några viktiga hållpunkter är:

• hedersdoktor vid Umeå universitet 2014
• Illis quorum 2017
• Stig Dagermanpriset 2019
• Prins Eugen-medaljen 2020
• deltagande i Documenta 14 och Venedigbiennalen 2022

Det här är inte bara en rad medaljer. Det visar att hennes konst har en ovanlig dubbel förankring: den är djupt lokal och samtidigt internationellt läsbar. Just den kombinationen är en av anledningarna till att hon fortfarande känns så angelägen. Och i dag finns det dessutom flera bra sätt att möta hennes verk fysiskt.

Var du kan möta hennes verk i dag

För den som vill se hennes konst på plats är Kiruna ett naturligt utgångsläge. På Kin i Kiruna visas ett urval av hennes verk fram till 31 oktober 2026, och det är en bra ingång eftersom presentationen låter broderierna tala i nära relation till grafik och andra uttryck. När verken får mer rum omkring sig blir det också lättare att se rytmen i kompositionerna.

Det finns också en poäng i att söka henne i museisamlingar, inte bara i tillfälliga utställningar. Då ser man hur hennes konst har blivit en del av den offentliga bildvärlden i Sverige, snarare än en tillfällig kulturyttring. För en läsare eller besökare betyder det att hon går att möta både som samtidskonstnär och som del av ett större konsthistoriskt samtal.

Om du planerar ett besök är mitt råd enkelt: gå långsamt, stanna länge och titta på hur stygn, färgfält och små figurer drar upp en större karta. Det är där hennes konst öppnar sig på riktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från hennes konst

Det som gör Marakatt-Labba så stark är inte att hon använder ett ovanligt material, utan att hon låter materialet bära betydelse hela vägen. Tråden är inte bara tråd, och tyget är inte bara yta; allt blir del av ett större sätt att minnas, protestera och bevara. Det är därför hennes verk känns både stilla och motspänstiga på samma gång.

Om man vill förstå henne snabbt är det klokt att börja med tre saker: titta på hur landskapet byggs upp i lager, följ de återkommande motiven över bildytan och läs de små figurerna som delar av en större historisk rörelse. Då ser man att hennes konst inte bara handlar om Sápmi, utan också om hur kultur överlever när mark, språk och identitet sätts under tryck.

För mig är det just där hennes konstnärskap blir som mest värdefullt: hon visar att ett stygn kan vara både minne, motstånd och framtid samtidigt.